Det här inlägget bygger vidare på mitt senaste inlägg. Jag köpte Iltasanomat och -lehti när jag åkte med tåg på torsdagen. Det är för övrigt enda gången jag köper dessa kvalitetstidningar. Men det har blivit någon slags rutin att ta exemplar innan jag går in på tåget.

Nå, i torsdagens Iltalehti var det ett helupplägg om mammor som bröstmatar sina barn ännu vid 4-års ålder. Artikeln var överraskande neutralt skriven för att vara en Iltalehti artikel och olika mammor berättade sina berättelser. Jag gissar att artikeln var en följd av artikeln från Time magazine som handlade om en mamma i Usa som ammar sin 3-åriga son. Time artikeln gav upphov till enorm diskussion som, föga överraskande, var ganska konstig på alla sätt och vis. Detta är artikeln det handlar om (http://www.time.com/time/covers/0,16641,20120521,00.html).

För mig personligen är det sak samma hur man gör med ammandet, och jag tror knappast kärleken till barnet ökar eller minskar som följd av om man ammar eller inte tills xx år. Jag tycker att det är upp till var och en förälder att göra som det känns bäst. Men en dam som intervjuas i artikeln i Iltalehti slår till med en riktig rysare. Hon säger så här :"....ihmetteleekin naisia, jotka tekevät päätöksen olla jopa imettämättä lainkaan. Silloin täytyy ihmetellä, että onko halunnut lasta ollenkaan."

Voi suck!! Det gör mig oerhört arg och irriterad. Och detvar minsann oerhört ogenomtänkt av henne. Det påståendet är lika idiotiskt som att påstå att man inte vill ha barn för att man inte gör barnmaten själv.

Jag har två perspektiv på damens påstående. Det första är rätt egoistiskt och det andra har med mammors självförtroende att göra.

Jag är jätteglad att partnern valt att inte helamma hela tiden och länge. Det ger mig möjlighet att delta i matanden av tösen. Det ger mig också en möjlighet till den närhet som matandet ger. Jag kan visserligen inte köra mitt bröst i munnen på tösen, men tösen brukar tex. vid morgonmålet sitta i mitt knä med ryggen lutad mot min mage och bröst. Det ger en oerhörd närhetskänsla och det är en stund jag alltid ser fram emot varje morgon. Tja, det är faktiskt det enda jag ser fram emot på mornarna, för jag gillar verkligen inte mornar. De känns ganska onödiga...

Det andra perspektivet är att jag tycker det finns alldeles för mycket "regler" i idag om vad man som förälder skall göra eller inte göra. Flertalet av dem är inte till någon som helst nytta för nya föräldrar - snarare tvärtom. Alla föräldrar gör så gott de kan, och behöver verkligen inte kommentarer som detta. Att bli förälder är tusan inte lätt, det är massor med saker man måste lära sig och mycket man känner sig osäker kring. Och många föräldrar känner sig säkert också otillräckliga, oberoende om de ammar eller inte. Jag tycker just sådana här kommentarer om att "....funderar om alls vill ha barn för att inte ammar" säkert för många gör föräldraskapet galet mycket mera komplicerat än det behöver vara. Det finns föräldrar som försökt få barn i kanske 3 år. Kanske mamman får depression efter födseln. Amningen kanske inte lyckas. Och tänk då att höra någon kasta ur sig sådana påståenden. Vad är det för regelverk som säger att amning är en mätare på hur mycket man vill ha ett barn? Höh, det finns tydligen individer som är verkliga mästare på att dela ut föräldra-stilpoäng! Det finns redan alldeles tillräckligt med "måste-göra-sig-och-så" saker här i föräldravärlden som får många att tvivla på sig själv och känna sig otillräckliga. Det behövs inte mera stilpoängskategorier!

Jo nej, som man brukar säga i min gamla hemstad. Kvinnan i artikeln frågar sig om icke ammande mammor alls vill ha barn. Jag frågar henne tillbaka om hon nu känner sig bättre då hon fått många andra att känna sig dåligt? Vill du att människor skall sluta våga ha barn?

Rubriken var inget lätt ord. Jag fick kontrollera det flere gånger, för det såg så konstigt ut.

I veckan var det en artikel i Hufvudstadsbladet om modernt föräldraskap. Eller artikeln var väl kanske främst om mammor, för pappor är ju sällan såå intressanta... Artikeln tangerade ett tema som varit en av mina grundläggande poänger med hela denna blog. Att vara förälder känns ofta som om det blivit en reality-show i bästa Idols anda. Den bästa föräldern röstas fram och sedan vill alla följa. Det räcker inte att vara medelmåtta. Det räcker inte att vara just tillräckligt. Man skall helst vara allt. Kompromisser är något förfärligt och att tänka själv är strikt förbjudet. Eller kanske inte förbjudet men rätt så icke-önskvärt. Att sticka ut är tabu, ett riktigt regelbrott!

Jag följer regelbundet med en del diskussionsforum på nätet. Jag deltar aldrig i diskussionerna, för jag ser inte att det skulle bidra med något. Det som skrämmer mig är hur okritiskt människor förhåller sig till de s.k super-mammorna eller martyr-mammorna. Allt vad dessa säger är lagar som man gör bäst att följa. De här människorna som antagligen tror att de är alla mammors språkrör är otroligt snabba på att dela ut stilpoäng åt andra föräldrar. Det aldra mest skrämmande är vad man får dessa stilpoäng för. Det handlar om allt från "barn skall inte till dagis" och "man skall vara hemma med barnen tills 3 år" till "de här kläderna bör de ha" "det här får de absolut inte äta" och min favorit "så här skall man sköta om barnen".

Jag har aldrig i ett forum sett någon skriva "Jag kan bli så arg på mitt barn att jag kokar", eller "Igår skrek jag åt barnet för jag blev så arg på vad det gjorde". Jag förstår att man inte skriver det för det blir genast massor med stilpoängs-avdrag. Ideala mammor gör inte det.

Nå, vi medelföräldrar blir garanterat arga ett antal gånger under barnens hela uppväxt. Mitt tålamod har tagit några gånger under de snart 10 månader tösen varit med oss. So what? Jag brukar morra åt tösen när det blir för mycket för mig. Tösen verkar inte ta mitt morrande på så allvar, men det är en helt annan sak.

Det verkar vara tufft för de föräldrar som avviker och försöker vara sig själv, ifall man inte råkar vara rustad med ett självförtroende á la Hjallis Harkimo. De avvikande föräldrarna får snabbt en stämpel som, i värsta fall, dåliga föräldrar. Och jag kan tänka mig att det finns många föräldrar där ute som verkligen tar illa upp av det här och kanske mår dåligt för att de inte känner att de kan leva upp till topp-stilpoäng-mammornas standard.

Ack och ve säger jag.

Livet är en kompromiss. Att ha ett barn eller flere blir en kompromiss. Man måste kompromissa mellan vad man anser att man klarar av och vad som skulle vara det bästa. Jag tycker t.ex. att hela tusans diskussionen om att "till dagis eller inte till dagis vid 1 års ålder" är fullständigt vidrig och helt onödig. Fint om man kan stanna hemma, men alla kan inte. Eller alla vill inte. Vad är det för fel på att inte villa stanna hemma från jobb? Ingen är en sämre förälder bara för att man väljer att börja jobba tidigt och barnet är på dagis. Illa blir det om man aldrig har tid för barnet för att man jobbar. Men förutom det, somliga tycker om att vara med sitt barn 24h i dygnet, andra inte. Bra så! Om man mår bättre och kan ha bättre-quality time med barnet om man tex jobbar en del av dynget så är det ju bara bra.

Jag själv försöker vara lämpligt bra. Jag kan inte allt, och att vara pappa är egentligen ett enda stort experiment. Jag försöker, provar, misslyckas ibland och lyckas ibland. Ibland måste jag prioritera något jag själv vill, utan att vara en sämre pappa för det. Tösen kommer förstås alltid i första hand om det behövs, men behöver tösen alltid prioriteras högst? Är alla hennes behov, önskemål, krav osv. sådana att de måste gå framför allt, genast och just nu? Jag tycket inte det. Och jag tycker det därför att som föräldrer måste kan också kunna trivas med situationen, sitt eget liv och förhållanden för att kunna vara en bra förälder.

Men jag antar att samhället för tillfället är sådant att många är alldeles för beroende och påverkade av vad andra säger och tycker. Och så börjar man leva efter andra stilpoäng som andra personer delar ut. Och när man inte kan nå upp till Idol-status så mår man dåligt. Och det i sin tur påverkar säkert barnet. Och vem tjänar på det? Det finns på tok för mycket åsikter om hur saker skall och bör vara. Och internet har spetsat till det hela.

Så sluta samla stilpoäng. Jag valde den här bilden för jag tänker att barn överlag med största sannolikhet tycker om och bryr sig lika mycket om föräldrastilpoäng som tösen tycker om den här gurkan. Det är ju för barnen man gör saker, inte för omvärldens godkännande.

Sluta bry dig om ifall din granne eller arbetskamrat godkänner det du gör eller inte. Du duger som förälder precis som du är. Och om ditt barn mår bra så gör du ett bra "jobb" oberoende om du får stilpoäng för det eller inte. Det är helt ok att vara passligt vilse!

En nyhet idag har att berätta att läkare i USA är oroliga för att allt flere barn föds med värkmedicinberoende. Detta på grund av att de gravida mammorna använder så mycket värkmediciner. Detta kan förstås ses som ett Usa problem, men faktum är att det används allt mera kraftiga värkmediciner i Finland också.  Jag tycker det är synd att vi hamnat i en situation där vi söker snabba lösningar på alla utmaningar vi stöter på. Allt skall lösas nu och genast och helst utan extra ansträngning. Inte undra på att mediciner skrivs ut i allt mera rasande takt. http://www.mtv3.fi/uutiset/ulkomaat.shtml/2012/05/1537946/kasvava-ilmio-yhdysvalloissa-kipulaakeriippuvaiset-vauvat

Det här blir ju nästan lite smygreklam. Men nå, San Miguel alkoholfri öl är faktist den bästa alkoholfria som finns enligt mig. Eller så Lasso (http://www.lasso.fi/tuotteet/oluet/alkoholittomat/lasso-zero-0-0/). Förra sommaren drack jag faktiskt nästan bara Lasso öl. De flesta andra alkoholifria tycker jag är väldigt beska. Nå, tösen visste i alla fall vilken hon ville ha.

Förra sommaren provade också på precis alla alkoholfria rödviner som fanns till salu i Finland. Och måste tyvärr säga att alla var fullständigt, komplett och oerhört vidriga. De alkoholfria vitvinerna var kanske inte direkt vidriga, utan de flesta smakade närmast utspedd äppelsaft. Så ifall man tycker om äppelsaft som är utspädd så kan man väl slå till och köpa lite dyrare äppelsaft på alko. Det finns i alla fall ett alkoholfritt vittvin som ordentligt nerkyld faktiskt är riktigt ok. Det är Torres Natureo (http://www.gloria.fi/artikkeli/lifestyle/Juoma/tipattomaan_tammikuuhun). Jag vågar rekommendera. Då det kom till rödvinerna så fick tösen det svårare, hon kunde inte riktigt bestämma sig.

Idag på radion hade de en nyhet om att polisen anhållit ett gäng människor som systematiskt och i stor skala sålt alkohol åt minderåriga. Polisen säger att det handlar om stora mängder. Det har gått till så att det funnits ett nummer man kan ringa till och så gör man sin beställning.

Det här fick mig att fundera.

Hur skall man i sinom tid förhålla sig till de egna barnen och alkohol? Jag har inga förgyllda förhoppningar om att de egna barnen inte får tag på alkohol om de vill ha det. Jag vet själv hur enkelt det var då jag var minderårig.

Den fråga som tycks vara eldfängd är frågan ifall man skall köpa alkohol åt de egna barnen?

Om man lite vrider och vänder på frågan så kan man tänka sig att ifall man köper åt barnen så vet man i alla fall vad det är som de dricker. Ifall man inte gör det så vet man ju inte vad det är de skaffar sig eller från vem. Jag minns själv vilka riskabla blandningar jag ibland drack i min ungdom. Å andra sidan, ger man fel signaler om alkohol åt barnen ifall man skaffar åt dem? Personligen tror jag inte barnen blir bättre eller sämre på att hantera alkohol vare sig man käper åt dem eller inte. Fast det känns också som en krånglig tanke att vara helt utanför och ovetande om vad de dricker och varifrån de får det.

Jag vet att det finns ytterst starka åsikter om det här. Argumenten är ganska ofta misslyckade försök att jämföra päron och äppel. Hemma hos oss i min barndom så fick vi alla barn i hemmet smaka på öl och vin som dracks av de vuxna. Det var aldrig något smusslande, och kanske därför kändes aldrig alkohol som något spännande som jag måste prova på i “hemlighet”.

Min första försikta ståndpunkt är att jag inte tror jag som förälder kommer att kunna påverka i någon större usträckning när barnen börjar dricka. Ifall jag nu inte blir alkoholist och dricker hejdlöst hela tiden så tror jag inte att jag vare mig föregår med tydligt gott eller dåligt exempel. Det är vännerna som till 100% avgör när barnen börjar dricka alkohol. Jag tror inte heller att eventuella framtida problem med alkohol har något att göra med vem som köper alkoholen. Vem som helst kan fastna i alkoholen, och en del har en genetisk benägenhet till större risk för alkoholism.

Det finns en studie som antyder att barn som får dricka alkohol hemma dricker mera också utanför hemmet. Det finns väl ingen orsak att misstro resultaten, men man bör komma ihåg att det är folkhälsoinstitutet som låtit göra undersökningen.

Det studien och debatten aldrig tycks fokusera på är de äldre syskonen. Hur vanligt är det att de äldre syskonen köper alkohol och vad har det för inverkan? Jag köpte ju nog åt mina “syskon”.

När jag gick i gymnasiet köpte vuxna åt mig. Några andra av mina vänners vuxna gjorde också det, medan andra av mina vänners vuxna inte gjorde det. Men jag kan verkligen inte säga om det var någon större skillnad på hur mycket eller lite någon drack beroende på vem som hade köpt alkoholen. Min ganska ovetenskapligt byggda iagtagelse är att de som drack absolut mest var de som hade något som inte var helt ok i deras liv över lag – alkoholen bedövade väl känslorna och problemen för en tid i alla fall.

I slutändan handlar det om alla och envars egen etik och moral. Jag tycker det är svårt, och jag har inte för tillfället en entydigt klar ståndpunkt. Borde man också fråga sig ifall det är någon speciell ålder som är den magiska gränsen för att köpa alkohol åt de egna barnen? Är det ok att köpa åt sin 18-åring? Eller då de går i gymnasiet? Jag kan helt omöjligt tänka mig att köpa åt 13-åringen, men till exempel om då de fyller 20? Eller en flaska champagne till första förlovningen? I vilken ålder är köpa av alkohol till egna barnen inte längre skamligt utan ses som överlåtande av en present? Varför är just 18 denna “magiska” gräns?

Det är alltså en ganska svår grej det här, inte minst eftersom jag är rätt så liberal i de flesta moralisk-etiska frågor.

Fast frågan om köpa eller inte köpa är egentligen inte den centrala frågan för mig. För mig är den centrala frågan och utmaningen hur jag skall förbereda de egna barnen på en värld utanför hemmet där alkohol har en väldigt central del, där alkohol är en symbol för frihet och alkohol används som tillflykt för en mängd olika förtryckta känslor. Jag kommer aldrig att förespråka nolltolerans till alkohol. Och därför tycker jag att det skulle vara viktigt att försöka “lära” de unga att sluta innan det blir för mycket.

Det västa jag kan tänka mig är ifall de egna barnen skulle dricka, vara berusade, få problem och inte våga ringa hem och be om hjälp. Det känns inte som en lätt balansgång att samtidigt inte uppmuntra till drickande och samtidigt försöka upprätthålla en öppen syn på alkholen?

Tack och lov har jag ett par år att fundera på saken.

Mina tankar och funderingar kommer främst från att ha läst följande bloggar och material:

http://fatou.se/2012/04/26/langa-sprit/

http://www.aftonbladet.se/debatt/article14734334.ab

http://www.fhi.se/PageFiles/9954/Material-till-foraldramote.pdf

http://ajour.se/utdrag-ur-alkohollagen/

http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2012/april/det-finns-inga-garantier-att-dina-barn-kommer.html

Ibland använder de ett sådant språk på rådgivningen att jag inte hänger med. Vi var alltså idag till rådgivningen - första gången på 4 månader. De tog alla nödvändiga mått och mätningar och matade in dem i sin programvara. Och sedan spottar programvaran ut en massa kurvor och grafer och så säger läkaren och rådgivaren "Ja, viktkurvan är nu på -11. Senast var den på -5".

Jaha! ok?

De skulle gärna få berätta lite mera vad viktkurvan visar, vad för variabler den tar i beaktande och vad det egentligen betyder. Det vi nu i alla fall fick ut av det hela är att -11 inte är dåligt eller farligt, betyder bara att tösen inte är överviktig i alla fall.

Vi fick rekommendationen att byta ut morgonmjölken mot gröt istället, eftersom det tydligen inte är bra att tösen är utan fast föda från klockan 18 till klockan 11 på förmiddagen. Tösen får alltså gröt (+ mjölk) kl 18, och sedan bröstmjölk kl 19.30 innan hon somnar. Sedan får hon bröstmjölk kl 07.30 då hon vaknar och sedan fast föda + mjölk kl 11. Att vara utan fast föda så länge är då inte bra vid den här ålder. Ok, jag kan köpa det.

Men, men men, vad säger rådgivningen åt sådana mammor som ännu helammar vid 8.5 månaders ålder? De barnen får ju ingen fast föda.

Så nu är jag lite virrig och fundersam vad vi skall göra. Skall vi sluta med att bara ge bröstmjölk när tösen vaknar kl 07.30 och istället ge gröt åt henne? Eller skall vi fortsätta som tidigare?

Puuust!!

Jag skrev för några dagar sedan att vi plötsligt hade strule med tösens nattsömn. Jag glömde att skriva att det vi också gjort är att ändra lite på tösens tupplurer. Tidigare har hon sovit en kvällstupplur mellan 17-17.30. Det vi märkte i samband med att hon krånglade då hon skulle och sova var att tösen var helt klarvaken då hon skulle sova - inte det minsta sömnig.

Så vi provade med att ta bort kvällstuppluren. Vi kände oss lite konstiga till mods, eftersom tösen skulle vara utan tupplur mellan 14.30 och 19.30. I några dagar var hon lite hängig just vid 17-tiden då hon varit van med tupplur, fast efter några dagar så har det gått bra. Hon är hur pigg och aktiv som helst mellan eftermiddagsluren och kvällsömnen, fast det är 5 timmar utan sömn. Och nu igen brukar hon börja gnugga ögonen vid 7-tiden och badet, och slumrar till vid sista matningen just före 19.30.

Så nu sover tösen från 19.30 till 07.30. Så sover 1 timme 10-11 och en timme 13.30-14.30. Så totalt sover hon 14 timmar per dygn.

Så det har gått bra, det var kanske mest för oss som det kändes mest konstigt med så mycket vakentid.

 

På mtv3's hemsidor var det idag ett inlägg om mjölk, där några myter tas upp.

(http://www.mtv3.fi/uutiset/kotimaa.shtml/2012/04/1528401/tata-kaikkea-maidosta-vaitetaan---pitavatko-ne-paikkaansa#kommentit).

I gårdagens tidning var det en notis om en mamma som blivit dömd til långt fängelsestraff för att hon skadat sin baby - en 6 veckor gammal prematur baby. Pappan blev också dömd. Mamman hade strypt, skakat och kömt sin nyfödda baby nästan till döds, med det resultatet att barnet blir gravt utvecklingshämmat, sannolikt blind och även förlamad.

Sånt här är så svårt att förstå. Vad kan leda till att man tappar sin befattning på det sättet? Ok, ett kolikbarn som skriker dygnet runt kan säkert göra människor mer eller mindre galna till sist, men ändå....

Fy usch!

 

Den här lilla varelsen fick plötsligt för sig att det var den hemskade av hemska upplevelser att somna på kvällarna. Hon åt sin kvällsmat som vanligt, halvsov medan vi flyttade henne i sängen, men sen...

Så fort vi stängde dörren så började hon gnyla, som övergick i gråt och när vi öppnade dörren så står hon i sin säng och gallskriker. Och så fort någon av oss kom in, lade handen på hennes rygg, så lägger hon ner sig och försöker sova och slutar gråta. Och så går vi ut, stänger dörren, och vips är hon uppe, står i sängen och gråter.

Från att ha haft 2 minuters kvällsrituatler hade vi plötsligt, efter 8.5 månader, 45 minuters kvällsritualer. En ganska främmande situation.

Det här pågick i 10 dagar. Och sen vips, för 3 nätter sedan så var det slut på krånglet och tösen somnar igen på 2 minuter.

En sak vi tror att definitivt inverkade var att rummet inte var tillräckligt mörkt. En annan var säkert att vi var en vecka på stugan och det rummet var främmande för henne och därför var hon kanske osäker? Det finns ju en möjlighet att hon går igenom en period med lite separationssvårigheter, kanske?

Vi som är första-gången föräldrar har svårt att försöka lista ut vad som hände. Så vad finns det för andra orsaker?

 

Då var den första förkylningen avklarad. Tösen började bli snorig just innan hon åkte hem från Spanien, och snuvan och hostan slog till ordentligt så fort hon kom hem. Vi var lite oroliga för hur tösen skulle reagera att flyga med täppt näsa, men det gick helt bra och hon sov hela två längre lurer under flygresan.

Det är ju inte så lätt det här med att hjälpa de små att få det lite bättre under förkylningen. Nenä-friida och saltlösning är rådet man får för att underlätta andningen. Men ack, att få saltlösningen i näsan - det är nog ett konststycke. Vi provade först att bara försöka droppa det i nästan. Total failure. Sedan fick vi tipset att ha en spruta. About lika stor failure. Sedan provade vi nässpray, som i sig inte var någon stor succe det heller, men med spray-burken fick vi mest saltlösning  in i nästan. Fast ungefär lika mycket som kom i nästan hamnade överallt annanstans i ansiktet. Nenä-frida (http://www.sinunapteekki.fi/catalog/original-nenafrida-p-3564.html) gav vi upp med - att få ett ilsket barn att hålla huvudet stilla tillräckligt länge för att få något suget ur näsan är nog för mig mer eller mindre omöjligt.

På Babyideas hemsida finns annars en massa tips och idéer (http://www.babyidea.fi/vinkkeja/tukkoinen.html)

Tösen hade också ett par dagar runt 38 feber (http://www.babyvarlden.se/Nyhetsartiklar/10-snabba-om-feber/).  Vad vi inte riktigt visste var att det inte egentligen räknas som feber om ett barn har under 38 graders temperatur. Detta på grund av att temperaturen kan variera just mellan 36-38 eftersom barn är känsligare än vuxna på omgivningen temperatur, då deras hypothalamus inte kan reglera kroppstemperaturen lika bra som en vuxen. Den andra vi inte visste var att det är bättre att temperaturen får stiga lite då barnet är sjukt. Barnets infektionsförsvar är effektivare när kroppstemperaturen är 38 grader än när den är 37. Därför räcker det med att få ned de högsta febertopparna (http://www.barntotal.se/faktabank_foer_dig_som_har_bebis/sjukdom_och_besvaer/allt_om_feber/). Det är inte, i första hand, temperaturen som är intressant utan barnets allmäntillstånd (http://www.apoteket.se/privatpersoner/levamedsmabarn/common/SpaltFraga.aspx?questionID=35345). Det är i regel ingen fara om temperaturen stiger uppåt 40 grader så länge barnet är intresserat av att leka, är piggt, dricker bra och har en normal hudfärg. Så måttlig feber, 38-39 grader, behöver man i regel inte medicinera (http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Feber-hos-barn/). Men om barnet är under 3 månader så är det alltid skäl att kontakta läkare vid feber.

Många verkar vara rädda för feberkramp. På nätet finns det i olika diskussionsforum en vild flora av tips och "bondförnuft" vad man skall göra, så jag råder att läsa bara sådant som är direkt utgivet av läkare. Lita inte på "Någon som läst att någon sagt att...". Här är en artikel om den senaste forskningen om feberkramp, som alltså avvisar alla tankar om att kyla ner eller behandla med febernersättande i "förebyggande syfte".  (http://www.viforaldrar.se/barnhalsa/nya-ron-om-feberkramp)

TIllbaka till tösen och hennes förkylning. Första kvällen hon hade feber så gav vi henne en panadol, men då vi var lite klokare så kvällen efter gav vi inte då temperaturen inte var mycket över 38. Det som ingen av oss klarade av var att mäta tempen från rumpan på tösen. Så när hon var stilla stack vi in mätaren under armen. I något skede får vi väl lära oss att ta tempen från rumpan. Det ser jag inte fram emot, burrr...

Tösens hosta var knepig, för hon fick ofta hostattacker tidigt på morgonen, vid 5-6-tiden. Och efter en hostattack så var hon förstås klarvaken. Och eftersom hon sov färre timmar på nätterna så var hon också tröttare på dagarna.

Nu när tösen var sjuk så är jag så glad att vi med tålamod och med öm hand kört in ett schema där tösen sover 14-15 timmar per dygn och 12 timmar per natt. Under hela sin förkylning så sov hon nämligen ändå 10-11 timmar per natt. Hon kunde nog vakna till på natten då näsan var täppt eller i samband med en mindre hostattack, men hon somnade alltid om av sig själv. Och det har också varit en stor fördel attt tösen är van att sova sina 3 tupplurar under dagens lopp. Medan hon var sjuk så förlängde vi tupplurarna eftersom hon helt klart var trött och behövde mera sömn. Så hon sov för det mesta 1.5 timmar på förmiddagen och ofta nästan lika länge på eftermiddagen. På kvällen vågade vi inte låta henne sova längre än sina vanliga 30 minuter kl 17.15, för vi var oroliga för att hon skulle vara för pigg och vaken när hon skulle i säng.

Så, en erfarenhet rikare inväntar vi nästa förkylning.